drömmen som gick i kras

Det här blev en bekännelse om mitt missbruk, mitt loppismissbruk.
Intresset för loppis har försvunnit rejält sedan jag lämnade Sofieberg för snart ett år sedan och här kommer min historia om varför.Orkar du läsa?

Intresset för gamla ting väcktes när jag träffade J 2006, då jag inspirerades väldigt mycket av hans mors flera flera års stora samling av loppade och auktionerade fynd hemma i det 350 kvm stora huset och det bästa jag visste när vi besökte dem hemma i Boråkra Skola, det fanns så otroligt mycket prylar att titta på, från alla epoker av det senaste århundradet.
En salig blandning i denna stora, vackra skola, som sedan skulle bli vårt hem för en tid.
Det var då intresset brakade loss på riktigt.
Det blev nästan som en sjukdom, ett begär jag inte hade kontroll över. Jag sprang på loppisar och auktioner flera gånger under helgerna och vekodagarna, köpte allt det stor Rörstand och UE på. Det kunde vara naggat, kracklerat, smutsigt, jag brydde mig inte, för loppisjävulen hade tagit mig i besittning, jag hamstrade allt, eftersom den stora skolan svalde det jag kom hem med, med hull och hår, jag fick plats med allt och lite till och det fanns ingen som kunde stoppa mig!

När vi sedan köpte Sofieberg och tvingades krympa ner oss från 350 kvm till 150 kvm, så var jag tvungen att sälja av mig det mesta av de stora, tunga möbler, från sent 1800- tidigt 1900-tal som jag köpt just till skolan som var från samma tidsera, runt 1880, det var jobbigt, men okej, jag visste ju att de ändå inte skulle passa i vårt nya hus.
Jag sparade allt med teak och string och jag gjorde här misstaget att inte rensa bland det porslin jag då köpt på mig. Jag orkade helt enkelt inte, tänkte att jag tar det sen och sen blir aldrig av.

Loppandet fortsatte när jag flyttat in på Sofieberg, men jag hade då reducerat mig till prylar från 50-60-talet.
Irritationen från J var påtaglig, det skulle renoveras hemma, inte springas på loppis, skit hade vi nog med. Efter att vi separerat har sanningen uppenbarats, jag använde loppisarna som ett sätt att komma hemifrån och glömma allt jobbigt med renovering för ett tag.

Högarna och kartongerna med porslin och prylar växte sig större vecka för vecka, dock inte i samma takt som förr, men ändock kom jag alltid hem med något. Utbudet av Rörstrand och UE hade börjat tunnas ut, det var inte längre lika lätt som 2007, då det fanns och fortfarande var billigt, på varenda loppis.

När vi sedan separerade och jag stod där med hela vinden belamrad av min "loppisskit" så slog det mig, jag har varit sjuk! Ungefär som en spelberoende människa, hade jag varit loppisberoende, utan någon som helst hejd!

Just då så fanns det varken tid eller ork att rensa, utan alla lådorna åkte ogenomsökta in i källaren, garaget och snickarverkstaden i mormor och morfars hus där de står kvar än idag.
Jag har under det här året jag bott i lägenheten endast besökt ett 10-tal loppisar och visst, beroendet har greppat mig, jag har fått återfall och köpt så mycket saker som jag egentligen inte alls behövde, bara för att det kostade en femma. Men i det stora hela är jag botad.
Jag har haft tid att gå igenom kartongerna, jag har rensat bort det mest uppenbara bråtet, sålt och skänkt, för kastar, det klarar jag inte, det är straffbart att kasta sånt som andra vill ha.

Det är fortfarande alldeles för mycket kartonger kvar, med sånt som jag tycker om och sånt jag älskar, och tiden börjar rinna ut. Huset står tomt och vi måste hyra ut det. Jag måste alltså gå igenom och göra den där ultimata utrensningen, och det kommer göra så fruktansvärt ont att tvingas sortera ut allt jag tycker om och endast spara det jag verkligen älskar, men jag har inget val, jag bor i en lägenhet på 55 kvm och den är redan överfull, jag har ingen plats för saker jag vill ha sen!
Jag har darit mig för denna rensning, men till sommaren är det deadline, då ska varenda kartong tömmas ut på gräsmattan, allt ska gås igenom med mycket granskande ögon.
Om jag anordnar en loppis eller försöker sälja det på Blocket/Tradera får vi se. Jag kommer antagligen att lägga ut det på bloggen om någon av er är intresserade av att köpa byta. Det känns ju som att mina älskade prylar ska gå till vänner i första hand.

Summa summarum, så älskar jag fortfarande loppade saker, men beroendet att gå på loppis har i princip utplånats, men vi får se hur det går nu till våren, när alla de där underbara stora loppisarna börjar, där vad som helst kan finnas och till hutlöst billiga priser. Jag kommer inte kunna hålla mig borta, men förhoppningsvis kan jag hålla mig till att köpa endast det jag verkligen älskar.

Önska mig lycka till.